5/12 2003

Sound med storartad närvaro

Fläsket Brinner
The Swedish Radio Recordings 1970-1975
(Mellotronen/SR records)

5Fläsket Brinner var mer ett sound än ett antal olika låtar. Initierade fans kan nämna "Bosses låt", "Gunnars dilemma" (som var signaturmelodi till ett ungdomsprogram på Sveriges Radio) och kanske "Jätten feeling" men annars var Fläsket en grupp som mer handlade om en kollektiv helhet än om enskildheter. Att det var ett starkt sound bevisas av att det förblivit intakt genom gruppens många inkarnationer, faktiskt ända fram till i dag.
Den genomarbetade box som nu kommit - all heder åt kompilatörerna Stefan Dimle och Per Tjernberg - ger genom fyra olika radioinspelningar, och tre olika gruppkonstellationer, ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med, eller upptäcka, just detta sound (fast det är klart, den i våras återutgivna "Fläsket" är en bättre introduktion för nybörjaren).

Vilken upptagning man föredrar är en smaksak, men själv blir jag extra knäsvag av den fjärde cd:ns drömska tonläge och den - jag menar
det bokstavligt - musikaliska magi som skapas med tillskottet av Jan Ternalds kosmiska klaviaturer och Sebastian Öbergs elektriska mandola.
Boxen innehåller mycket annat att lyfta fram. Som Sten Bergmans inledande upplysning till publiken i Radiohusets studio 4 om att det inte är nödvändigt att "behålla kläderna på, den som vill klä av sig får gärna göra det" (jo, Fläsket var ett hippieband). Eller de suggestiva tolkningarna av Bosse Hanssons olika "Sagan om Ringen"-teman (jo, de var också ett symfonirockband).

Med sin själfulla blandning av rock, jazz och folkmusik skapade sig gruppen en helt egen nisch med en fenomenalt mjuksvängande rytmsektion, karaktäristiska instrumentkombinationer - speciellt Gunnar Bergstens barytonsax, Bengan Dahléns gitarr och Bosse Hanssons hammond - och en inställning som siktade mot extasen utan att tappa fokus. Jag tyckte om det för 30 år sedan lika mycket som jag gör nu, men i dag hör jag allvaret och konsekvensen tydligare. Kanske är det just detta och bristen på ironi
som gör det så storartat.

Dan Backman