I början av 60-talet drog jag med några polare till Vällingby ungdomsgård, jag tror jag var 17 år. Det var poppgala med Jerry Williams, Lenne Broberg, Kingsmen m.fl. Det var en häftig upplevelse. Det var soundet det speciella rörförstärkarna, gitarrerna och ekoapparaterna. Vad jag riktigt torskade på var ”svajarmen” som satt på gitarren den var på något sätt magisk. Efter den där galan var jag fast besluten att börja spela gitarr. Jag åkte in till Gottfrid Johanssons musikaffär i Gamla Stan och tittade på en elgitarr (femton weil) åkte hem och övertalade farsan att skriva på ett avbetalningskontrakt. När det var gjort var jag helt överväldigad. Jag försakade många kvällar med polarna men jag tyckte det var roligare att sitta hemma på mitt rum och spela. Lyssnade mycket på Shadows på den tiden. Lärde mig många av deras låtar. Efter en tid träffade jag några kompisar som också bodde i Blackeberg. Vi startade vårt första band som hette The Flintstones. Vi körde mest instrumentallåtar och lirade mest på ungdomsgårdar. Senareändrade vi namn och kallade oss för The Vicktimes, rockade upp Staffan var en stalledräng och
Var med i en poppbandstävling på Kingside i Stockholm utan någon större framgång. Så kom andra tider. Det blev dansbandsmusik med Lille Gerards G-man, Tommy Halldens ork. Lill-Jannes och några till. I dom sammanhangen hade jag min trettiowatts voxförstärkare, en korallgrön strata och ett ekoletteeko. Det var en rätt kul tid. Man var ju ute i svängen rätt mycket och så småningom träffade jag Bjärne Möller. Han spelade kompgitarr. Vi fann varandra rätt bra, började spela lite tillsammans och träffade på ett par tvillingar som sjöng Everlybrotherslåtar och kallade sig för PopTwins och bodde i Hässelby. Det var jag på gitarr Bjärne på kompet Janne Ersson en mycket bra trummslagare som föresten plankade varje slag från Brian Bennet trummis i Shadows till pricka och på bas hade vi Bosse gangster, en polare från Blacken. Vi lät bra det gjorde vi, rent och snyggt. Det var precis som att höraEverly Brothers live. Janne, Bosse Bjärne och jag hade en lokal. Det var föresten Unga Örnars lokal i Blackeberg. Där spelade vi nästan varje kväll, repade in mest Shadowslåtar.
Vi blev bara bättre och bättre. Det fanns en ungdomsgård i Blackeberg där många av sextotalsbanden lirade. Det var Trio me Bumba vi själva och Janne Shaffers Ted and the Carrakas the Partners med Johnny Lundin en gammal gitarrpolare till mig. Det var en spännande och utvecklande tidSedan kom en ungdomsförälskelse pingis schack och lumpen och en massa annat som i sin tur ledde fram till min kontakt meed Lenne Broberg och min tid i Lee Kings, Den historien finns att läsa i den stora poppboken. Jag skulle kunna berätta massor med roliga minnen ur den tiden för vi träffade verkligen på poppen storheter. Vi lirade med Stones, Who och Kinks med tyvärr aldrig med the Beatles. George Harrison var min förebild på den tiden. När Lee Kings tiden var över runt –67 kom några arbetslösa år.Därefter träffade jag på Bosse Hansson och Janne Karlsson. De båda hade startat gruppen Hansson och Karlsson. Det var ett musikaliskt mirakel. Aldrig hade väl två man låtit så ortoligt och stort. Bosse hade två orgelkabinett, det lät helt fantastiskt. Jag tror det var Janne Bosse och Bill som startade den psykodeliska klubben Philips. En klubb som samlade en massa musiker som Jimmy Hendrix och många andra grupper. Efter en tid med pipor orgel och brass tyckte Janne att jag skulle medverka i gruppen på hör och häpna elfiol. Att spela fiol hade jag lärt mig i skolan. Det tyckte Janne var en bra ide´. Sagt och gjort, jag preparerade fiolen med mickar och skummgummi så att den blev som en gitarrplanka. Vi åkte till Köpenhamn och uppträdde som förband till Creem, vidare på turne i Danmark. Hemma i Sverige var det Norrland. Jag minns vid speciella presskonferenser när det sades vem jag var. Då svarade Janne det här är Sveriges Mantovani. Jag tyckte det lät roligt tills jag fick veta vem denne Mantovani var. Det var en riktigt smörig schlagerviolinist som jag jämfördes med. Pinsamt naturligtvis. Det här var i slutet på –60 talet. Det blev några år till i flummrikets och hippitiden era. Sedan kom Sten Bergman in i bilden och resten är väl nästan historia nu.

Vid pennan Bengan Dale´n