Publicerad 11 december 2003 08:07

 

Plötsligt är några av Sveriges tyngsta proggnamn dragplåster för att locka passagerare till Finlandsfärjans flytande taxfreeshop. Vem lurar vem? Eller är det kanske inte så konstigt som det verkar? Följ med på proggkryssning över Östersjöns mörka, psykedeliska böljor.

 

Proggen i nya farvatten

 

 

    Fakta

• Temakryssningar och Finlandsfärjor

• Svenska höjdare

 

 

 Senhöst 2003 och ombord på Finlandsfärjan "Silja Festival" presenteras en line-up som vore den snattad från Gärdet 1970; Fläsket brinner, Blå Tåget, Trettioåriga kriget, Mikael Ramel, Kjell Höglund med flera. Vad är det som händer? De motkulturella ikonerna från musikrörelsen samlade på en av Östersjöns saggiga shoppingpråmar? Trettio år för sent?

 

- Tjena farsan! hojtar en partypiffad och packad tjej, och de ordnade leden på väg ombord i svarta rock-t-tröjor och läderjackor tittar förebrående på ungdomens förfall under ostylade gråsprängda testar.

 

Kontrasten är påtaglig. Mötande kryss chartrades av Radio City, som bjussat 20 avgående gymnasieklasser på dokusåpastjärnor och polsk bondbröllopssupning. En blond Lolita brölar som Svullo och en ung axelbred Adonis hänger slappt mellan två kamraters axlar.

 

Skulle diskokidsen ha varit med fyra timmar senare kanske de skulle ändrat åsikt om "pensionärsresan".

 

Finlandsfärjorna har haft det knackigt sedan "Estonia" och 11 september, plus lågkonjunktur och att taxfreehandeln bara överlever på ett tillsvidareundantag från EU:s regler för Åland. Samtidigt som konkurrensen bara ökar, mellan Silja och Viking och från övrig rese- och upplevelseindustri. Så de tvingas till ständiga nygrepp: nya båtar, nya förströelser - till minsta möjliga kostnad förstås. Spa kanske, eller avdankade rockers som Sweet.

 

Men i en slik turbulent situation uppstår ibland också förvånande kombinationer - en driftig skivmässearrangör får en långsökt idé om båten som plats för en skivmässa - som visar sig vara genomförbar. Sedan vill han ha dit några band också och märker att många av hans favoriter i olika genrer - hårdrock, blues och progg - inte behöver kosta mer än att det hela kan gå runt och att de gärna spelar lite billigare om det är bra ordnat. Så får vi "Svenska höjdare" en taxfreepråmvända lastad med Sveriges proggelit. En osannolikhet som på plats visar sig vara lika självklar som lyckad.

 

Vi är i nattklubben Dancing Palace, i fören. Nattmörkret är packat mot fönstrena. Det börjar smygas fram ur hytterna, bufféer ätas, öl beställas. I korridorer viskar skeppshögtalarna ut Nationalteaterns "Livet är en fest" i stället för den vanliga lugnande muzaken. Ännu ingen livemusik. Någon har skymtat Roffe Wikström.

 

- Jo, jag tror att Fläsket och vi spelade ihop en gång i Helsingfors 1972, säger Blå Tågets Leif Nylén, beredd att ta in kvällens första spelning... Fläsket brinner.

 

De har faktiskt scenkläder. De ser lite slitna men råa ut. Som ett gäng förrymda medfångar till Charles Manson. Man minns de gamla ryktena om deras icke proggmässigt vilda turnéleverne. Det tar inte många sekunder förrän publiken står tjock. Och jublande. Jepp, Fläsket har det fortfarande. De levererar. Ett tjockt groove som svävar lätt - ett budskap om frihet kulat från en Husqvarna på väg till festen i 190 kilometer i timmen. Båtens krängningar i vågorna och golvets darr från motorn känns som psykedeliska effekter. Vi är hänförda. Det är jättebra. Fläsket sätter tonen för resten av spelningarna, publiken är satt i jubel och hur tacksam som helst.

 

En glad Kenny Rogers-lookalike, jo, med cowboyhatt och allt, ler och säger:

 

- Gamla rävar, skriv det, på dalmål på sin väg fram mot scen.

 

Det är dags för Contact, som får Nordman att kännas som en ond dröm blott. De och Kebnekaise gjorde de verkliga popversionerna av folkmusik, som ledde till Hedningarna och Garmarna.

 

När sångaren Ted Ström säger:

 

- Den här hade vi en hit med 1971.

 

Så svarar folkmassan med ett kraftigt:

 

- 1971!

 

Och någon lägger vrålande till:

 

- Det var bättre förr!

 

- Det var inte alls bättre förr, men det var, svarar Ström något kryptiskt och "Hon kom över mon" drar i gång.

 

Och nu är det igen.

 

Det är förstås revival - Fläsket brinner spelar här ihop för tredje gången i år, och före det var det trettio år sedan. Inslagen av nostalgi är oundvikliga. Men det är inte retro. Det handlar inte om electrons återanvändande av valda delar av 80-talssynten eller Darkness semispexiga hyllning till 70-talsrocken. Den här musiken är, nu som för ett halvt eller trettio år sedan.

 

När "Hon kom över mon" dras igen som extranummer stormar ett par tanter i stickade finkoftor mot scen lika hejvilt som något 15-årigt R Kelly-fan. Platsen längst framför scen som brukar kallas Mosh Pit blir en Vals Pit - spontan pardans bryter ut i trängseln.

 

- Nu är det paus här, så man hinner upp och lyssna på Trettioåriga kriget, manar Qristina Näsström sin kompis Pia Stein och de rusar från sina platser längst fram vid scen mot den andra scenen, Panorama, en halvtrappa upp.

 

Trettioåriga kriget har liksom Fläsket brinner nya skivsläpp på gång, och är liksom de ett band som kallas progg - vilket alla som låg på progglabels gjorde - utan att vara direkt politiska. I stället ett massivt hårdrockssound som får mig att tänka på Hawkwind, osvuret om den associationen stämmer. Och liksom Fläsket tycks de inte ha stelnat i lederna. Den mest farbrorstäta publiken på hela färden, och vad stilla de står. Storögda.

 

Folk välter omkring; trappa upp och trappa ner mellan de två huvudscenerna. En slinker hit och nån dit. Den traditionella färjefyllan sprider sig, men av bråk syns inget. Proggens uppfinnare, om den hade haft en, skulle ha varit nöjd: här råder en kollektiv varm känsla av gemenskap och fest.

 

- Nä grabben, ta henne till restaurangen du, jag har stålar, erbjuder en mustaschprydd farbror när han hör att jag säger till DN:s fotograf att vi kanske skulle gå till kaféet i stället för restaurangen.

 

Jag avböjer rört. Bengt Dalén från Fläsket brinner står och snackar med några ur publiken. Jag levererar alla intervjuklichéers moder, och frågar hur han upplever sin situation. Jo, han är rörd, han med.

 

- Allt beröm, underbart, men - för mycket nästan.

 

Han berättar att de inte har nästa spelning förrän den 6 mars, i Hallsberg.

 

- Vi ska inte spela så ofta, hålla det sparsmakat, det ökar intresset. Fast det är klart att man gärna skulle spela i Hultsfred. Och fick man chansen till en turné så kanske det vore något.

 

Publiken kanske finns där ute. Här finns den, men vilken blandning. Där en stabbig rastamormor, där några studiorektorstyper bredvid gänget med kåkhårda gråtinningsknuttar och 20-åriga nyhippies, skjorta med halslänkutanpå-killar, några slipsfarbröder, några yvigt fristilade med new age-touch.

 

Publiken är lika disparat som bandens sound sinsemellan. Dock anar jag att antalet närvarande aktiva medlemmar i moderata samlingspartiet är minimalt (trots Reinfeldteffekten). Vilket märks under Blå Tågets spelning. Ryktet från då är att de spelade hellre än bra, och så är det nu också jämfört med de säkra musikerna i Fläsket brinner eller Contact. Men publikens välvilja är stor - Blå Tågets spretiga sound är minst lika mycket progg - i meningen normbrytande, icke mainstream och eget - som någon av de andras. Deras "alla kan spela"-attityd föregick punkens med åratal, och är en av proggens riktigt goda arvedelar.

 

Jag menar att upptäcka proggens direkta arvtagare såsom Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Bob hund, Hedningarna och Dennis Lyxzén i alla möjliga konstellationer är inte svårt. Men jag undrar om hela det så kallade svenska musikundret är en sorts indirekt arvtagare av en inställning. Kommunala musikskolan i all ära, men det självklara i att alla kan och får sätta ihop sitt eget band som bör ha ett eget sound är the legacy of progg.

 

Så var det det där med det politiska. Stämningen är hög, publiken tät men utom ett par ord mot Skandia och Systembolaget från Contact har inget varit riktigt uttalat politiskt. Tills det är dags för "Den ena handen vet vad den andra gör", också känd som "Staten och Kapitalet". Allsången är inte bara självklar, utan så där hängivet stark och ordagrann som en samfälld bön från hårt troende och jag ryser av både förtjusning och lite pinsamhet. Sublimt.

 

- Musiken är äkta och den innehåller så mycket sanning. Det gjorde den då och det gör den nu, trots allt de säger om 70-talet, säger en hänförd man framme vid scenen. Fatta vad de här killarna har betytt mycket för många människor.

 

Annars råder avsaknad av politiska direktbudskap ombord på "Silja Festival". I stället för bokbord och försäljare av Vietnambulletinen återfinns Torsten Niklassons skivmässa med otaliga skivbackar förstås men även tillbehör, exempelvis ett större utbud hemgjorda politiskt extremt inkorrekta knuttekultursbumperstickers som exempelvis "Pattknull med ansiktssprut". Gissa om det budskapet hade diskuterats kritiskt på mötena i den gamla Musikrörelsen.

 

En stor, långhårig hårdrockartyp kommer klivande i korridoren mellan de två scenerna med en halv macka i en plastpåse - dagens föda. Det är Torsten Niklasson, skivaffärsägare, skivmässarrangör och entusiast från Eskilstuna. Eldsjäl kallas han av flera och jag hoppas det, för annars vet jag inte vad som driver honom - inte en gång ser jag honom sitta, men flera gånger med en mobil i vartdera örat. Något macho nämner han i förbifarten bristen på sömn och mat, och att det är okej. Eftersom dessa flytande minifestivaler växt fram successivt verkar han inte helt se det märkliga med dem - men är desto mer medveten om det underbara:

 

- Jo, det blev slutsålt, så det går runt. Vi gör ingen särskild vinst, det beror lite på mässförsäljningen. Men att få vara med om något sådant här. Stefan Dimle som har Mellotronen är en gammal kompis, han hjälpte mig att få hit Fläsket, Trettioåriga kriget och Mikael Ramel.

 

Niklasson är märkbart tagen.

 

- Tänk att få se sina favoriter spela, Blå Tåget, jag ryser när jag ser dem. Och det var läge att uppfostra några av våra yngre medarbetare att uppskatta bra musik också - ursäkta:

 

Han svarar i först den ena mobiltelefonen, sedan den andra - de sitter i var sitt öra en stund.

 

- Strul med bussupphämtningen i Dals-Ed. Det är ju en hel del man har att ordna.

 

Scenen är ny, men scener ändras jämt. Vispråmen Fylkingen utan vilken proggrörelsen inte hade varit samma sak var ju en båt. Och det visar sig att alla banden har en massa båt- och Östersjölåtar. Men de två fakta som slutligen kapar alla invändningar mot en kavalkad med gamla proggubbar på en Siljabåt är dels att arrangören är en äkta entusiast, som utför en kapning light av Siljas profitpråm. Men också att ingen varken då eller senare, låter som något av dessa band - och att de fortfarande låter bra.

 

Entusiasmen hos den publik som sökt sig till specialkryssningen och Finlandsfärjans märkligt normupplösande miljö får de grånande proggarna att släppa loss och musiken att leva igen.

 

När man går av klockan sju i Värtahamnen känner man sig märkligt nog efter en Finlandsfärjefärd återupplivad. De gamla proggbanden har legat tillräckligt länge i träda för att ge en höstskörd. Klockan åtta spelar Träd, Gräs och Stenar på Debaser.

 

Johan Berggren