Publicerat i  Dagens nyheter 2 februari. 2004






Genuint. Fläsket Brinner med rockig, suggestiv tyngd

RECENSION MUSIK
Fläsket Brinner
Scen: Fasching, Stockholm
I en färsk intervju anser några av Fläsket Brinners medlemmar att bandet inte fick det erkännande det förtjänade på 70-talet.

Inom proggen vägde det i regel tyngre att profilera sig politiskt än musikaliskt, vilket alltså torde ha varit anledningen. En idiotisk sådan, kan man ju tycka. Fast Per Bruun och Bengan Dahlén kunde ändå gaska upp sig något - för vem bryr sig i dag om de gamla proggband som aldrig lärde sig spela.

Fläsket Brinner, däremot, är ju i det närmaste legendariska.
Nu finns en ny cd-box med massor av hittills outgivet material som spelades in av Sveriges Radio åren 1970-75. Här ges en bild av vad bandet handlade om, var de kom ifrån och åt vilka håll de strävade. Det står klart att det var musiken som drev dem och att de därför kan sägas representera 70-talets progressiva musikrörelse när den var som allra bäst. Sådant ger tillbörlig respekt i dag, varför det också är knökfullt på Fasching när gruppen återförenas för ännu en konsert.
De låter tungt, slår det mig omedelbart. En rockig, suggestiv tyngd som stärker känslan av deras genuinitet och historia - samtidigt som den på nytt befruktar inslagen av jazz, folkmusik och blues. Det är också omisskännligen svensk musik, med ett markant vemod inflätat i spelglädjen. Men vid några tillfällen, och mycket till följd av hammondorganisten Sten Bergman, kommer jag också att tänka på brittiska band i stil med Deep Purple.
Som jazzrock betraktad är musiken alltså mycket olik den som till exempel Weather Report spelade. I stället vittnar kanske Fläsket Brinner om att det på 70-talet var tämligen ovanligt att svenska band behärskade den funk och r´n´b som ju i hög grad präglade de amerikanska fusiongrupperna. Men åter, just därför, till den där känslan av "Fläskets" genuinitet och tydliga förankring. Innan konserten hade jag nog väntat mig betydligt fler gemensamma drag med dagens experimentella instrumentalrock.
JOHANNES CORNELL